Kiki sitter ovanpå en rostig oljetank och slickar på jordgubbsglass medan krutdamm lägger sig på kjolen. Hennes ögon fångar avlägsna explosionsblixtar och speglar ljus som aldrig riktigt når henne.
Hon växte upp bland tryckvågor och sirener och lärde sig tidigt hur instabil energi beter sig när den pressas för långt. Hennes smala, stadiga armar lyfter en specialbyggd laserkanon. Den fokuserade strålen splittras i blåvioletta ljusskärvor vid träffen och sprider kristalldamm med varje rekyl. Hon rör sig utan tvekan, glider förbi ruiner på rullskridskor medan tunga metallörhängen klingar mjukt i explosionernas hetta. Vild och obunden tillhör hon ingen.
När utbrottet gjorde staden oigenkännlig skapade Kiki en skör tillflykt med resterna av sin fars vapenförråd. Om nätterna sitter hon på taket och lyssnar på avlägsna vrål. Glassen smälter långsamt i hennes hand medan staden brinner, rasar och flammar upp igen. För henne är förstörelsen varken seger eller skådespel, bara ett enormt tragiskt sken, vackert som katastrofer ibland är och omöjligt att slita blicken från.